Flera av dessa fraser tänker jag på rätt ofta nu detta år som jag fyller jämna 40, och framför allt att jag verkligen inte känner samma sak.
Till exempel en av de mest vanliga fraserna. "Det kändes som jag var i zonen". Alltså när allt går rätt. Jag kan avslöja att när du snart fyller 40 år och hobbyspelar innebandy, fotboll eller bordtennis så kommer du aldrig in i den zonen som folk snackar om. Det är en ständig kamp för att kroppen ska hålla ihop, att viljan för benen att röra på sig ska infinna sig, eller att du kan tygla ditt humör när det inte går lika lätt som när du var 20 år.
Eller varför inte frasen som vi alltid får höra av minst en person under ett olympiskt spel. Ni vet det där snacket om "när jag vaknade i morse så kände jag att jag skulle ta ett OS-guld". Jag har aldrig någonsin vaknat med den tanken. Jag har aldrig varit med i ett olympiskt spel heller, men det finns inte i min värld att jag ska vakna på morgonen och tänka den tanken. Jag skulle hellre säga "när jag vaknade i morse så kändes det som jag ville se på OS. Gärna utan reklampauser". Typ.
Sedan har vi klassikern "Det känns som jag skulle kunna bestiga ett berg". När jag cyklar hem från jobbet så cyklar jag från Norran till Morön där jag bor. Den sista biten går uppför Getbergsvägen. Getberget är faktiskt ett berg. Och längst ner vid Morögatan har jag aldrig känslan att jag kommer att bestiga Getberget.
Men i och för sig, min kloke gudson Leo bor på Morö Backe, ytterligare ett berg att bestiga, och när han en gång cyklade hem från stan så undrade han "Varför bor vi inte på Morö Nedförsbacke?".
Så det kanske inte bara är när man fyller 40 år det är tufft. Man får väl nöja sig med det.
Getberget är faktiskt ett berg.