Foto: Maja Suslin/TT.
Väckarklockan ringer. Några minuter senare sitter jag på tunnelbanan och undviker främlingars blickar. Många av oss låtsas fippla med våra mobiler. Låtsas, eftersom det varken finns signal för internet, sms eller telefonsamtal under marken. "Next stop, Liverpool Street". Stationen är fylld med män i kostymer och kvinnor i strukna blusar, långa kappor och stilrena klackar. Men det är inte de som fångar min uppmärksamhet. Två tjejer i skoluniform visar varandra något på deras mobiler, delar på en chokladkaka och skrattar högt över hela stationen. Det hugger till lite i bröstet. Mentalt känner jag mig på deras nivå. Jag vill sitta där på bänken med dem och skvallra hemligheter, käka choklad och förmodligen komma väldigt försent till morgonens första lektion. Jag vill snooza när väckarklockan ringer, jag vill slippa stressen och lugnt äta den frukost mamma dukat upp för mig och mina syskon. Jag vill ta den där långsamma bussen från Ånäset till Skellefteå i vintermörkret och möta upp med vänner på torget innan skolan börjar. Jag vill strutta runt i mina smutsiga sneakers och gamla skinnjacka utan att någon ska ta mig mindre seriöst för det. Jag vill smyga med mobiltelefonen under lektionen och planera helgens bravader. "Jag är precis som er", tänker jag när jag passerar tjejerna. I ett skyltfönster ser jag sedan min spegelbild. Strykt blus, lång kappa och stilrena klackar. Håret är uppsatt i en stram hästsvans, så som jag vägrade bära det som tonåring. Min mobiltelefon vibrerar och det är inget sms om att ta en snabb cigg innan klockan slår halv nio, det är en sekreterare som ringer och säger att min taxi står redo utanför. Jag ser de två tjejerna springa mot en buss medan jag sakta sätter mig i taxin. "Are you all set madame?" Jag nickar. "All set."
Jasmine Said
Strykt blus, lång kappa och stilrena klackar.