Foto: Henrik Montgomery/TT.
Nyinflyttad i ett nytt kvarter funderar jag mycket kring vilka mina grannar är. Man har trots allt hunnit avverka några boenden i livet och ingen grannupplevelse är den andra lik. Som barn var grannarna ett slags säkerhetsnät, de vakande ögonen när mammas och pappas blickar var någon annanstans. Utan de grannarna hade nog många barn råkat illa ut. Som nybakad student och med sabbatsår i Paris blev den trygga familjegatan något helt annat. Mitt inne i smeten, på en innergård i ett mindre fashionabelt kvarter bestod grannarna i trappuppgången uteslutande av prostituerade äldre damer och ortodoxa judar. Våra husmöten var ett forum för minst sagt udda diskussioner, men grannsämjan var god och jag minns alla med värme. För universitetsstudenten var grannarna det onda och goda i livet. Onda när de valde att ställa till fest kvällen innan en tentamen, goda när de solidariskt delade med sig av olivoljan - en exklusiv vara för en fattig studentplånbok.
I vuxen och arbetsför ålder har grannerfarenheterna däremot varit vaga. Med risk för att dra en klyscha, men känner man ens sina grannar längre? En artig hälsning i trapphuset har väl förekommit, men inte sjutton har jag de senaste åren brytt mig särskilt mycket om mina grannar. Jag frågar mig: är det läge att bli bundis med dem igen? När jag tänker tillbaks på de grannar jag haft inser jag att det är ganska viktiga personer som tveklöst påverkat min tillvaro på diverse sätt. Nya tider bjuder förhoppningsvis till nya relationer, för helt ärligt så är jag mycket tveksam till att återetablera någon tidigare grannrelation (kanske särskilt med hänseende till vissa). Eller blir grannarna bara intressanta då man själv har en unge som riskerar att bli påkörd? Det hoppas jag verkligen inte, jag vill känna granngården för att jag själv valt det. Mitt nya kvarter kan se detta som en stark invit - med eller utan olivolja.
Micaela Löwenhöök