Livspusslet. Detta moderna uttryck för en urgammal företeelse, att få tiden att räcka till. När vi var småbarnsföräldrar fanns inte ordet och därmed hade vi inte heller några problem med det. För så är det väl? Man kan inte ha problem med sånt som inte finns. Nej, vi levde lyckligt ovetande om den katastrof som skulle drabba oss längre fram i livet, ungefär där vi är nu. För nu, nu har vi bekymmer!
Då, när barnen var små, var det enklare. Man hade sina rutiner och inget kunde rubba dem. Knappt ens sjukdom och dödsfall. Dagis, fritids, skola, städa, föräldramöten, hämta, lämna, handla, tvätta, diska, laga mat … Allt sånt bara flöt på mellan arbetspassen och vardagen var lätthanterlig.
I dag är det en helt annan pannkaka. Är det inte 60-årsfester så är det teaterföreställningar eller operakvällar som ska planeras in. Eller så kommer en inbjudan till en glögg- och tacosfest, eller ett boksläpp på bibblan, eller varför inte en hel jäkla berättarfestival! Mitt bland alla dessa måsten ska man försöka klämma in besök hos barnbarnen, besök hos föräldrar (både mina och hustruns), grannar, vänner, whiskymöten och vinprovningar. Trästock och matfest och stadsfest och jular och födelsedagar och nyårsaftnar och giftassugna släktingar. Ja, ni ser ju!
Borde vi inte ha avlastningsboenden för såna som oss? Vi som sliter oss fördärvade för att få alla festligheter och nöjen att passa ihop i någon slags symbios med vår verklighet. En kurs kanske, eller en veckas, nej två veckors, rehabiliteringsvistelse på Mallorca. Nåt borde väl samhället kunna göra för oss utslitna medelålders människor mitt i livet med stabila inkomster, hanterbara kostnader och två katter som kräver uppmärksamhet minst två timmar i veckan.
Vem tänker på oss?
Torbjörn Häggmark
Allt bara flöt på mellan arbetspassen.