”Det är världens solstrålar som bär på det djupaste mörkret” hörde jag en väldigt vis kvinna säga en gång i samband med att en av mina närmaste vänner tog bort sig själv. 14 år gammal med hela livet framför sig.
Jag tänker tillbaka till den där dagen då vi hade klättrat upp på SF-taket i Umeå. Där låg vi i snön och hällde i oss Red bull medan vi diskuterade alla sevärdheter vi ville besöka, som det lutande tornet i Pisa och Eiffeltornet i Paris. Hon pratade med entusiasm och hennes sarkastiska skämt fann sin plats i varenda mening hon uttalade. När hon väl skrattade så skrattade hon länge och jag kan inte minnas en enda gång då det inte smittade av sig.
Hon var min solstråle, den där typen av människa som absorberade andras problem men dolde sina egna. Och det verkar verkligen vara denna typ av människa som i slutändan exploderar och ger upp. De sprider ljus som de egentligen inte har råd med, tills mörkret omfamnar dem.
Detta hände min kära vän för flera år sedan och jag påmindes om minnet så väl när en annan vän nyligen berättade den tråkiga nyheten gällande skådespelaren Robin Williams. Den mannen hade många ansikten och många röster. För mig kommer han alltid att vara Peter Pan samt ”Mrs Doubtfire”. Han har gett mig och min familj så många skratt och nu, 63 år gammal, bestämde sig komikern för att avsluta sitt liv. Med en Oscar på hyllan och berörda generationer lämnar han ett stort tomt hål bakom sig. Så vila i frid Robin och alla andra ljusstrålar som föll för verklighetens mörker.
Och en styrkekram till alla dagens ljusstrålar som kämpar för att hålla lågan vid liv. Ni kanske hör det jämt och ständigt, men livet blir verkligen bättre. Det finns tusen olika anledningar för dig att hålla ditt ljus vid liv, men inte en enda anledning för det att släckas.
Jasmine Said
Jag kan inte minnas en enda gång då det inte smittade av sig.