Jag satt i bilen på väg hem från replokalen. Det var mörkt, vinter, klockan var cirka halv tio på kvällen, men vädret var bra och sikten god. Som vanligt sitter jag där och låter tankarna vandra runt i huvudet på mig då det plötsligt slog mig att jag inte hade den blekaste aning om var jag befann mig. Jag var helt vilsen. Nej, jag hade inte somnat och nej, jag hade inte heller fått någon plötslig alzheimer för jag visste vem jag var, vart jag kom ifrån och vart jag var på väg. Det var bara mitt exakta geografiska läge i detta nu som undvek mig.
Förtvivlat såg jag mig omkring, letade efter välkända landmärken, men icke. Plogvallarna var obekanta, vägmärket var helt främmande och vägen, rakt fram med ankommande kurva, tycktes mig så totalt okänd att jag lika gärna kunde köra runt på Mars, eller nån annan planet i valfritt solsystem.
Innan jag fortsätter bör jag nämna att vägen jag färdas till och från replokalen är en väg jag färdats säkert tusen gånger genom åren, eller mer. Det är en väg som sedan jag var barn funnits bland de vägar jag färdas med såväl regelbunden som sporadisk frekvens.
Nu svänger jag runt kurvan, inte utan en viss adrenalinrusning, och där dyker en välbekant lampa upp. Det är lampan som sitter på förrådet vid grustaget mellan Sjöbotten och Bureå. Det hela har kanske tagit fem sekunder men det kändes som fem timmar. Allt är tillbaka som det ska vara och jag fortsätter färden vidare hemåt.
Men vad var det, egentligen, som hände? En tillfällig förvirring? En blackout? Nåt ännu värre? Personligen tror jag, nej jag vet, att svaret är mer spännande än så.
Jag blev naturligtvis kidnappad av utomjordiska aliens som utfört hemliga och onämnbara experiment på min kropp, varav två med kaffe. Vad annat kan det vara?
Torbjörn Häggmark
Det geografiska läget undvek mig.