Så orättvist det kan tyckas när någon kär anhörig drabbas av obotlig sjukdom, detta då mycket av livet borde återstå att uppleva! Svårt att acceptera för nära och kära. Varför just han som är så fin människa? Vi har inget svar på det.
Livet kan ibland bli jobbigt när sjukdom drabbar oss på ett oundvikligt sätt och där vi måste inse att varken mediciner eller behandlingar kan hjälpa. Trots allt handlar det om ett förunderligt hopp hos den drabbade som är värd all beundran!
Ibland tar livet slut alltför tidigt. En cancersjukdom som visade sig vara aggressiv, som snabbt utvecklade sig och spred sig runt i kroppen. Trots flera behandlingar gick inte sjukdomen att stoppa, håret föll av, huden blev gulaktig, ben och körtlar svällde och kroppen blev uppsvälld och orkeslös. En förtvivlad kamp mot sjukdomen med mediciner och behandlingar under flera år slutade dock med förlust, livet gick inte att rädda.
Den som drabbades av denna sjukdom var, trots den dåliga prognosen, hela tiden utrustad med en egenskap som imponerade på omgivningen, genom det sätt varpå han höll oss andra hoppfulla och optimistiska. Hans humor svek aldrig honom, han hade alltid någon rolig historia till hands som höjde stämningen hos oss som träffade honom. Hans händer skakade kraftigt och kroppen blev framåtböjd. Mot slutet kunde han bara gå en kort bit, men sällan klagade han. Han sa bara: ”Numera är jag ingen direkt arbetare, utan får mera betraktas som konsult om någon behöver hjälp, hehe!”
Det stod en air av förunderlig trygghet kring honom som kom från hans tro på sin himmelske fader, som ända ut i slutet gav hopp om någonting bättre efter detta jordelivet. Vi som fanns med honom genom livet är oerhört tacksamma för den livsgärning han skänkt oss. Tro, hopp och kärlek kryddat med humor och livsmod är egenskaper som vi alla fått lära oss av vår broder och käre vän!
Tack gode Gud från familj och vänner!
Ove Vikdahl
Livet kan ibland bli jobbigt när sjukdom drabbar oss på ett oundvikligt sätt.