Jag är tidsmiljonär.
”Hur fördriver du tiden?” frågar folk jag möter, med åtföljande suckar.
”Allt och inget”, svarar jag sanningsenligt. Det är nytt det här, och om sysslor ska kategoriseras, hittar jag inget bättre svar.
Men - fördriver? Vilket ord är det? Snarare borde det väl heta: Hur håller du fast den?
Det påstås att pensionärer leder ligan när det gäller att ha fulltecknad agenda. Kan det vara en myt?
Kräver beteendeanalys:
Alltså. Garderoben ser trång ut. Ut med rubbet. Fram med en kartong, för nu ska kläderna väck. Det där bedrägeriet som hänger där och hånler. Alla plagg som jag intalat mig själv att jag skulle banta mig in i. Nu ska de bort. Det tar tid att noggrant gå igenom och prova allt. Vissa kläder är så på gränsen att de ställer till en liten debatt: ”Den klänningen, nej den kan jag inte slänga…” ”Jaså, när tänkte du använda den?” ”Man vet aldrig.” ”Hörde jag ordet 'aldrig'?” ”Men den är ju så snygg, och så var den jättedyr också…”
Blundar och slänger. Tar upp. Hänger tillbaka.
Timmarna går. En liten handväska har gömt sig där inne. Öppnar den. Hittar ett foto. Minnesresan drar igång. Bilden måste återföras till sitt ursprung, plockar således fram alla album och tiden bara står still medan den samtidigt försvinner. Där sitter jag med mitt bläddrande och nostaligtrippar mig igenom sida efter sida.
Plötsligt får jag en strålande novellidé. Fram med datorn, sätter igång och har precis fått fart på storyn då telefonen ringer. En bekant behöver hjälp och undrar om jag som ändå är ledig har en stund att avvara. Absolut! All tid i världen, säger jag och släpper allt och far iväg.
Ett pensionärsproffs hade givetvis sagt sig vara upptagen. Med säkert tonfall.
Men jag är ny i gemet och bara i början av min studie av livet som tidsmiljonär.
Britta Stenberg
Absolut! All tid i världen, säger jag och släpper allt och far iväg.