Han sträcker ut handen och visar sin tomma handflata. Säger inget. Bara sträcker ut den mot mig. Språket är universellt. Denna tysta gest är urgammal och lika global som att sträcka ut tummen för att be om gratis skjuts, eller som att med samma finger visa ett gillande eller motsatsen. Ordlöst och effektivt visar vi varandra vad vi önskar och vill. En utsträckt hand talar sitt tydliga språk.
Men nu har höga beslutsfattare runt om i Europa, och jag lovar att det är personer som aldrig någonsin själva behövt sträcka ut en tom handflata, plötsligt fått för sig att just den gesten ska förbjudas. Att vilja be om hjälp. Att stillsamt och tyst säga; hjälp mig ur min situation, jag behöver ditt överflöd… varför är just denna vädjan så farlig?
Musik vid Malån, 60-tals veckan. Inget av detta skulle ha ägt rum utan tiggeri. Jag har själv sprungit runt hos ortens företag och bett om ekonomiskt bistånd. Utsträckta handflator som fyllts, med råge. Frivilligorganisationerna skramlar med bössor. Tv-kanalerna vädjar: Skänk pengar. Skänk av ditt överflöd. Låt världen bli bättre, låt alla få det bra.
Flera länder har tydligt och klart ”städat bort” tiggare och funktionshindrade från gatorna.
Och vi ger för att mildra vårt samvete. Det går bra, när vi har det på distans. Men när fattiga människor ser oss i ögonen och sträcker fram sin handflata, då bränns det. Då kallas det för ett samhällsproblem, och bör städas bort. Om hemlandet tar hand om dem, då blir allt bra. För oss.
Ungern förbjuder hemlöshet. De redan utsatta blir jagade villebråd. Flera länder har tydligt och klart ”städat bort” tiggare och funktionshindrade från gatorna. Jag har själv sett det. Strutsen som sticker ner sitt huvud i sanden, finns inte. Vilka grupper ska bort härnäst? Rödhåriga? Kortväxta?
Mannen med den utsträckta handen ser mig i ögonen, ler ett tandlöst leende och önskar mig gott nytt år. Jag önskar honom detsamma.
Britta Stenberg