Blodet fryser till is när elektrikern plötsligt säger,
- Jag tror att alla eldosor sitter uppe på vinden. Ska vi dra den nya elen i de gamla rören behöver jag dit upp för att kunna koppla om.
Sambon är samlare, jag är samlare, och fastigheten har varit i familjens ägo sedan 1971. Då kanske ni förstår innebörden och omfattningen av det elektrikern nu påstår sig behöva göra - att vara på vår vind och arbeta.
Att behöva släppa en främmande person upp i röran på vinden. Att kanske flytta högar av gamla linoleummattor, cykelfälgar och annat ”bra att ha”. Att i den röran försöka lokalisera dosor av järn, stora som tennisbollar, som efter 80 år fått samma grå/svarta kulört som allt annat på vinden. Hela min kropp skälver i protest.
- Vad sa du att alternativet var? Dra alla ledningar utanpå tapeten?
Motsträvigt låser jag upp vindsdörren och med fasa ser jag hur elektrikern försvinner upp. Han försöker lindra min ångest genom att säga att han sett värre. Vita lögner kan ibland lindra, men den här nådde inte fram. För kan verkligen någon annan ha lika ”råteligt” på vinden som vi?
Inte nog med att vinden är full i skräp, utrymmet direkt ovanför trappen utgör en ren hinderbana av utemöbler, blomurnor och tilltänkta loppislådor. Jag har nämligen den lata egenheten att allt jag bär upp på vinden hamnar inom en kvadratmeter vid vindstrappens slut.
Efter en stunds letande inser även elektrikern det omöjliga i uppdraget. På ett snyggt sätt talar han om att det blir billigare om vi själva letar? Strax efter elva den kvällen ger vi upp. Av två dosor är en lokaliserad, den andra dosan hittar elektrikern dagen efter.
Till sommaren hoppas jag att barnen hjälper oss att rensa vinden, alternativet är att vi låser dörren tills vi lämnat jordelivet.
- Så ungar, hur vill ni ha det?
Han försöker lindra min ångest genom att säga att han sett värre.