Till sommarn gifter jag mig. Inför det stundande bröllopet har jag och min blivande make lämnat in en hindersprövning till Skatteverket - ett sånt där läckert dokument som verkligen får romantiken att sprudla. Min första känsla när jag introducerades för hindersprövning var att det kändes mycket överdrivet att behöva försäkra staten om att jag inte kommer för nära det närmaste. Det hela fick mig att fundera på det här med att vara hemmablind.
I Skellefteå är vi lokalpatrioter. På många sätt är det bra. Stolthet, tillbehörighet och gemenskap är något som många städer saknar och visst blir man glad av Skelleftemärkta mössor och svartgula skyltfönster.
Men lagom är alltid bäst. Ibland tror jag att romantiseringen av Skellefteå går för långt. En gång när jag var på en SAIK-match sköt en av "våra killar" på mål och missade. På raden bakom mig hörde jag någon muttrar "ja men han är ju inte från Skellefte". Jag var på väg att vända mig om för att leverera en blick av avsky, men ångrade mig snabbt.
Samma sak med fenomenet att köpa sommarstuga en mil utanför stan. Skulle vi må på ett annat sätt om vi lät grilla den där flintasteken intill en stuga på Österlen eller i Luleås skärgård? Och är det lätt att falla in i en tro att det finns en korrelation mellan bra hockeyspel och att vara född i en viss stad? Är det mänskligt att bli hemmablind och att bli kär i det närmaste? Svaret är självklart ja! Vi gillar ju det vi känner igen.
Men om det infördes hindersprövning på lite mer vardagliga saker så kanske det inte skulle finnas anledning för hindersprövning inför äktenskap på sikt. Det skulle liksom öka rörligheten och bredda världsbilden lite. Personligen är jag ingen påhejare av att staten ska lägga sig i allt för mycket, men om det skulle leda till att det blev lite lättare för oss att omfamna det främmande så kanske det skulle vara värt det ändå.
Skulle vi må på ett annat sätt om vi lät grilla den där flintasteken intill en stuga på Österlen eller i Luleås skärgård?