Jag lyssnar på radion och hör politiker säga: ”Invandrare måste förstå vår kulturhistoria för att kunna leva svenskt, förstå den så kallade svenskheten”.
Nu drar de på sig den hemstickade kulturromantiska mössan med tillhörande skygglappar, tänker jag.
Man pratar om det mönsterskapande Sverige.
Jaså?
Ur min faster Annas dagbok, 1930:
”Det är tre år sedan jag gick ut skolan. Sex år i skolbänken gör en ganska skoltrött vill jag säga, så det var skönt att få sommarlov och att få hjälpa till hemma på gården. Jag sköter om mina småsyskon, bakar, städar och hjälper mor med allt. Till hösten ska jag börja lanthushållsskola. Far säger att jag ska förbereda mig på att bli en god maka och mor som sköter sin plikt så att min kommande make blir nöjd.
Eftersom jag är konfirmerad har jag nu fått tillåtelse att gå på danserna på bryggan, ja bara om mina två äldsta bröder är med förstås. Det finns så många faror och frestelser, och man får ju för allt i världen inte dra skam över familjen.
Inte som Märta i grannbyn som kom i olycka och dränkte sig. Bara fjorton år. Självmordet vanärar familjen ännu värre än ett oäkta barn. Nu vet ju alla att den släkten lider av galenskap.
På lördag kommer Nils på visit. Han är präktig och rejäl. Från rätt släkt, säger far.
Mor håller på att sy en ny klänning till mig. Hög i halsen och långärmad. Vi håller oss för goda för utmanande klädsel, så någon urringning är otänkbar.
Varför jag får en ny klänning? För att far och Nils far har samtalat om lämpligheten i att jag och Nils blir ett par. På lördag kommer han på visit. Han är präktig och rejäl. Från rätt släkt, säger far.
I går när mor och jag manglade lakan, viskade mor att bruden ska vara oskuld på bröllopsnatten.
Det var genant. Sådant pratar man väl inte om!”
Faster Anna gifte sig med Nils. De fick tio barn.
Detta är ett stycke ren och sann kvinnohistoria.
Helt igenom svensk.
Britta Stenberg