Det var plötsligt dags igen. Jag satt i en ny, stor föreläsningssal och spänningen i luften gick nästan att ta på. Föreläsaren ställde sig framför whiteboarden och började rita en stor cirkel, sedan två prickar som skulle föreställa ögon och avslutade med ett dallrigt sträck i form av en mun.
”Det är så här ni alla känner er idag, första dagen på en ny skola”, sa han när han var klar med bilden och fortsatte: ”Det är två frågor som ni tänker på just nu, det första är: Är jag bättre än mina kurskamrater?”.
Alla tittade sig omkring lite generat och jag kan inte annat än erkänna att jag också kände mig träffad. För tänk om alla andra är jättesmarta och jag framstår som en idiot om bara några sekunder? Inget bra första intryck, vilket för oss till den andra frågan som läraren raskt gick vidare till: ”Kommer jag få några kompisar?”.
Jag har suttit i den här situationen förr. Det har nog de flesta, men kanske inte just i en föreläsningssal. Det kan lika gärna handla om första dagen på jobbet, första kvällen med teaterföreningen eller första gången du testar på ett spinningpass.
Det är ingen rolig känsla tycker jag. En stor nervositet och osäkerhet i en enda stor röra och samtidigt försöker jag alltid gå in med inställningen att alla andra känner likadant, så varför inte göra dem lite mindre nervösa? Jag vände mig direkt till de personer som satt bredvid mig, pratade och plötsligt spred sig leenden längs med bänkraden.
Ju längre dagen gick desto mindre närvarande blev den intensiva spänningen som hängt i luften i början av dagen. Folk började prata med varandra och de två frågorna besvarades. Ja, jag duger.
Även om flera är bättre på vissa saker så är jag bättre på andra. Och ja, jag fick kompisar. Någon timme senare ritade föreläsaren åter en cirkel med två prickar på tavlan, men den här gången med en mun som var betydligt gladare :)
Tänk om alla andra är jättesmarta och jag framstår som en idiot?