1 700 tecken, inklusive alla mellanslag, har jag fått veta att min krönika ska vara. Skrivandet är för mig en ventil. Skrivandet har gett mig en möjlighet att jag att säga det jag vill ha sagt utan störande moment som bilar, mygg och frågor, men även för att jag har en massa fantasier som ploppar upp och tränger sig på.
Hur skulle det bli om en man i någon slags medelålder, boendes i en by, plötsligt inte kan sluta bygga? Projektet liksom sväller och tar aldrig slut?
Jag blev tvungen skriva om det, för jag ville ju veta! Han visade sig dessutom vara en rätt kul typ så min nästa fundering var om han hade varit med om något spännande, något annorlunda. Det hade han ju visade det sig, med rymdskepp och allt!
Nu öppnade sig plötsligt en mental kran. Det fanns ingen hejd på vad denne man hade varit med om.
Mötte han inte en karaktär från en Peter Nilson-roman så räddade han barn från fallande stegar. Var där inte en fisketur med Börje Salming som gästartist så suckade han över den ökade främlingsfientligheten.
Till sist, när vi då satt där och drack konjak en natt, jag och han, så kom hans sista berättelse. Den om hans egen död. Den har jag inte velat skriva om än för jag vet ju att han har fler saker i den skattkammare som hans minne utgör.
Det var om den där kniven i snickarboden, för att inte tala om dikesgrävningen, eller när han och hans hustru skulle bygga det där förrådet. Även något så enkelt som en utelampa blev en grej för honom.
Han har till och med försökt sig på att medelst skrivdon i hand imitera självaste Ernest Hemingway. Listan kan göras lång på vad denne Ruben Larsson hittat på, men jag ska inte trötta ut er med den för det blir 1 700 tecken när jag sätter punkt.
Torbjörn Häggmark
Det fanns ingen hejd på vad denne man hade varit med om.