Jag är rädd för det mesta: att det ska hända mina barn något, bilolyckor och drunkningstillbud. Att cykla omkull, inbrott, våldtäktsmän och cancer. Skogsbränder, ormbett, getingstick och hjärtinfarkt.
Inte blir det bättre av att jag läser den där olycksbådande broschyren från MSB, myndigheten för samhällsskydd och beredskap: Om krisen eller kriget kommer. Visste inte ens att vi hade en sån myndighet. Visste inte heller att jag behövde läsa en broschyr som ser ut att härstamma från 1920-talet. Genast slår stressen till.
Om krisen kommer så överlever inte min familj. Vi har ingen krislåda och vi saknar all form av överlevnadsutrustning. Inga vattendunkar, inget trangiakök. Inga konserver är staplade i nåt skyddsrum och vår frys är alltid tom. Kanske vi överlever en dag genom att äta två år gamla, frysta lingon? Det känns ändå rätt bra att vi har en kamin att elda i. Men då blir vi ju dementa, enligt senaste rönen. Kanske ändå inte, om vi inte överlever krisen?
Och kriget ska vi inte tala om. Om det nu börjar tjuta hejdlöst, hur ska jag komma ihåg om tutandet betyder viktigt meddelande till allmänheten, beredskapslarm eller flyglarm? Och skyddsrum, hur ska jag hitta något sådant som inte är fullproppat med cyklar eller gamla skolaffischer?
Inte överlever jag en flygkrasch heller. Kommer inte att komma ihåg i vilken ordning man ska dra i de där röda stropparna i flytvästen, eller att man ska korsa armarna när man hoppar ner för rutschkanan ut ur planet. Låt oss för allas skull hoppas att jag inte sitter vid nödutgången för jag kommer inte att fixa ansvaret för dörren och vingarna. Nej, man får ju hoppas på ett snabbt avslut, så att säga.
Visst har MSB fått kritik den här sommaren, men det känns ändå tryggt att det finns en myndighet där nån verkar vara beredd!
Lotta Johansson
Om krisen kommer så överlever inte min familj.