Mitt i livets sensommar framstår det allt tydligare vad som är viktigt. Barnbarnen naturligtvis. De som utgör den där berömda efterrätten som man inte förstod vikten av innan den serverades. Och tänk så rättvist, alla mor- och farföräldrar får oreserverat den godaste och mest välkomponerade desserten på sin meny. Övrig nära släkt utgör min livgivande husmanskost, och gemenskapen med vänner är den sällanrätt som jag inte skulle klara mig utan. Mitt välbefinnande finns i gemenskap.
Med stigande ålder ökar min oro för åldrandet. Trots att det knappast kan ha kommit som någon överraskning att även vi i de stora barnkullarna från 1940-talet skulle bli gamla, har mängder med äldreboenden av besparingsskäl rationaliserats bort. Politiker av alla valörer hoppades att alla pensionärer tacksamt skulle välja att bo kvar hemma ända in i döden. Vad de inte räknade med var en sönderstressad hemtjänstpersonal och det stora spöket ”Ensamheten”. Hög ålder, oro och ensamhet utgör nämligen idag inget giltigt skäl för en plats på ett äldreboende. Jag är fast övertygad om att ett bevarat människovärde bygger på möjligheten att få finnas i ett medmänskligt sammanhang.
Av erfarenhet vet vi att ett höjt röstläge har det bästa genomslaget under ett valår. Frågorna om den orättvisa pensionärsskatten, fattigpensionärernas livssituation och bristen på platser i trygghetsboenden känns angelägna.
Gruppen svenskar över 65 år växer och är nu runt två miljoner. Vi är en ansenlig mängd människor som sett folkhemmet både växa fram och börja monteras ner. Med tanke på att vi ”sextiofemplussare” är en generation som inte ligger på sofflocket den nionde september, tror jag att det kommer att löna sig att inför valdagen erbjuda oss en välförtjänt skiva ur det extrasaltade valfläsket.
Christina Ohlsson
Politiker av alla valörer hoppades att alla pensionärer tacksamt skulle välja att bo kvar hemma ända in i döden.