Om två dagar sitter jag på planet på väg mot Skellefteå. Jag reser själv och det kan minsann vara lite spännande. Man vet nämligen aldrig vilket ressällskap man får.
En gång hamnade jag intill en resvan man. Han hade lite procedurer för sig innan han lutade sig tillbaka i stolen. Vi hade inte hunnit många meter upp i luften förrän ett litet barn några stolsrader bort började gråta. Mannen intill mig började gräva i sin lilla väska och fiskade upp ett paket öronproppar. "Det här kan man inte resa utan" sa han och började proppa in dem i öronen. När han var klar tittade han på mig och lyste upp som att han kom på något. Han började gräva i väskan igen och plötsligt hade jag ett par öronproppar ett par centimeter från näsan. "Varsågod" sa han. Vanligtvis brukar man bjuda stolsgrannen på en liten godisbit. Det här var första gången någon bjöd mig på öronproppar. Lite annorlunda men väldigt omtänksamt.
Jag försökte försiktigt säga att jag nog hade tänkt lyssna på musik men mannen insisterade. Han slet ut ena proppen ur sitt öra och började genast en grundlig lektion i hur man sätter in en öronpropp. "Slit ut örat lite snett bakåt... just så... bra... lite mer uppåt... så där". Jag slet i örat... uppåt, neråt, utåt och pressade öronproppen inåt.
Samtidigt som jag slet undrade jag vad som hade hänt om jag inte hade gjort som han sa. Förmodligen hade den ivrige lille mannen tagit mitt öra i sina egna händer. Så att säga. Nåväl, nu slapp både han och jag det. Proppen var inne. Han inspekterade mitt öra och jag fick med beröm godkänt. Mannen kände sig nöjd med sin insats, lutade sig tillbaka och somnade. Och jag bytte ut propparna mot hörlurar.
På torsdag när jag sätter mig på planet ska jag gå ombord med hörlurarna i öronen. För man vet aldrig. Rätt vad det är kanske han sitter där bredvid mig igen. Och den här gången kanske jag inte får med beröm godkänt.
Lena Långdahl
Han inspekterade mitt öra och jag fick med beröm godkänt.