Att försöka beskriva den känsla, den glädje som man känner, när skaran av barnbarn växer är inte enkel.
Hur sätter man ord på sådana känslor?
Ja, antingen blir det en avhandling på några tusen sidor och inte ens då är jag säker på att kunna beskriva lyckan.
Så det får bli en sann norrlännings korthuggna glädjeyttring:
”Fyran ha just komme, åh femman ger in´t långt bort!”
Solstrålen Minnah kom först, tätt följt av den glada och mer bestämda Tilia. Lintotten Elisabeth kom som nummer tre och har nu fått en lillebror.
Elias som just sett sina första dagsstrålar. Och i juni så kommer Minnah och Tilia få ett syskon till. Klart att det är med stolthet man skriver dessa rader.
Om det sedan är med stigande ålder eller bara det faktum att man kan titulera sig både morfar och farfar vet jag inte, men jag har plötsligt blivit väldigt blödig.
Det krävs nästan ingenting för att tårarna ska börja trilla. Känselspröten har växt ut i tusental och fortsätter det så här kommer kanske älgjakten vara i fara.
Och är det på grund av egen livserfarenhet som vi far- och morföräldrar också börjar oroa oss över allt och inget?
”Men oj, ska ni verkligen köra bil med barnen hela vägen ner till Södra Sverige? Kan ni in´t ta tåget eller flyget istället? Och ska ni nödvändigtvis köra bil, kan ni in´t ta min bil då? Den är ju helt ny!”
Och hur stor är inte igenkänningsfaktorn i samma stund som förmaningen rullar ut över ens läppar?
Den är gigantisk, för plötsligt är ens egna föräldrar väldigt närvarande. Förmaningarna är nämligen av exakt samma typ som man själv hörde för 30 år sedan.
Och reaktionen hos mina egna barn, den irritation som de uppvisar, ja den irritationen är bara en spegelbild av mig själv.
Så kära barn, den här krönikan behöver ni inte spara, för om cirka 30 år kommer ni ändå att minnas.
Mikael Karlsson