Keith Arthur holds his newborn daughter Colette Wednesday, March 5, 2014 at Saddleback Memorial Medical Center in Laguna Hills, Calif. With help from a 911 dispatcher,Keith and Katherine Arthur delivered their baby girl, Colette, on Wednesday morning in the bathtub of their home in Laguna Nigel, Calif., The dispatcher, Brodie Lefebvre, a father of eight, talked him through the delivery. Lefebvre is the nephew of Jim Lefebvre, who was 1965 National League rookie of the year with the Dodgers. (AP Photo/The Orange County Register, Paul Bersebach) MAGS OUT; LOS ANGELES TIMES OUT
Det är ett obestridligt faktum, vetenskapligt fastslaget i en rad undersökningar, att varje nyfött barn, utan några som helst undantag, är den vackraste bebisen i hela världen. Det slår aldrig fel! Var gång med en exakthet som får atomuren att framstå som oregelbundna slarvpellar. Jag har själv medverkat till tre barnafödslar och kan därmed verifiera resultaten. Nu har det hänt igen. Denna gång barnbarn, men med samma graciösa och precisa framgång, två nyfödda varelser, olika föräldrapar (om än de delar en viss arvsmassa), men likafullt är de bägge två, helt utan konkurrens, de vackraste i världen!
Att det kan bli så är lite spännande. Vi delar som bekant dna med våra föräldrar, hälften från vardera föräldern. Däremot vet vi inte ett dugg om vilken hälft vi får, vilka 50 procent som slumpmässigt hopar sig i mammans ägg och pappans spermie. Helt slumpmässigt. Då vi dessutom är en följd av en lång rad liknande slumpar, ända tillbaks till neanderthalarna, så kan man tycka att skillnaderna mellan oss borde vara större. Men icke. Förutom små, små differenser, en näsas utformning, ögonfärg, kindbenens placering, avstånd mellan ögonen och så vidare så verkar det dna som styr vårt utseende vara väldigt förutbestämt. Även invärtes är skillnaderna snudd på obefintliga. Så det är kanske inte så konstigt att de är vackrast i världen, alla dessa bebisar.
Även om den största livsomvälvningen nu sker i mina barns liv, så kan det inte hjälpas att jag själv känner en viss förändring ske. En mental förändring, men kanske också i någon mån en biologisk sådan. Jag känner hur jag betraktar mig själv med andra ögon, i ett annat ljus. Morfar. Farfar. Orden skapar bilder i mitt huvud och nu ska jag införlivas i denna aktningsvärda klubb. Jag är farfar och morfar. Jag känner mig hedrad, och lite stolt, att få vara med och inser i samma stund att detta minsann förpliktigar.
Ett nytt liv väntar runt hörnet.
Torbjörn Häggmark
Jag känner mig hedrad, och lite stolt.