”Nå, har du skrivit vita brevet, så dom vet vad du vill när du dör? Och tagit ställning till donation?” Hann inte ducka. Inte plocka fram hörselkåporna. Hann inte krypa in bakom soffan. Jag är fullt frisk, och den som ställde frågan är inte heller sjuk. Så det har inte med den direkta döden att göra, om man uttrycker sig så. För döden kommer, fast inte än, men kanske sedan. ”Kanske”. Som om det fanns ett förhandlingsläge.
Hämtade Livsarkivet. Började fylla i och fann det riktigt intressant att regissera min egen begravning. Tänka på blommor och musik, färger och fonder. Det var inte alls så skruvat som jag trott. Tvärtom. Här påminns även om organdonation och att anmälan till donationsregistret ska göras på nätet. Organ behövs. Att ta ställning i den frågan vållar mig inga problem. Tvärtom tycker jag att det känns meningsfullt och livsviktigt i ordets rätta bemärkelse.
För döden kommer, fast inte än, men kanske sedan.
Så är alla frågor besvarade. Tog två timmar. Som vanligt har det tagit längre tid att tänka att man borde ha gjort en sak, än att faktiskt göra den. Så om du också tänkt ”borde ha” … men inte fått rumpan ur vagnen, jamen: Bara gör! Passar bra nu när höstdagarna fylls av påminnelser om förgängligheten med de vissna löven, den långa, tunga dimman som beslöjar skog och mark, blommornas uppgivenhet och bister samt väntan på kylan och snön som ska bevisa sommarens slutgiltighet. Vi förbereder med att plocka fram vinterskor, snöskyfflar och täckbyxor. Förbereder. Exakt.
Jag hoppas att min död ska hålla sig undan ett bra tag till. Men nu känner jag att jag faktiskt gjort mina nära och kära en stor tjänst. Det blir enkelt och smidigt för dem att uppfylla mina önskemål då dagen kommer och de vet min vilja. Tänk: Kanske mina reservdelar duger och kan hjälpa till med att rädda någon annans liv. Och det måste jag säga, att den tanken, den livar upp.
Britta Stenberg