Det är varmt ute. Solen skiner fortfarande, men altanen har drabbats av skuggan som vi varje sommarkväll försöker undvika så länge det går. Grannens altan är dock fylld av solens strålar, kaffet är ljummet och jag klagar lite över färgen på klematisen som klättrar sin första sommar hos oss. Den är mörkt mörklila och även om jag vet att det är ett litet problem i en stor värld så stör det mig. Det stör mig att även om jag försökte hitta rätt, så blev det fel.
Min pappa var en blomsterkung i sitt eget lilla kungarike och likt Pippis pappa var han stor och snäll. Han hade ett förkläde av läder, en sekatör i fickan och även om han kunde allt om blommor ställde jag aldrig en fråga. Blommorna fanns överallt, vart jag än vände mig var det blommor och jag kunde ändå inte bry mig mindre om tagetes, fuchsia eller rosa surfinia. Jag vattnade blomsterprakten när någon bad mig och duckade för de prunkande amplarna som prydde stugans framsida. Det var inte mer än så och det ångrar jag idag. Jag frågade honom aldrig om sådant som jag idag skulle vilja veta. Struntade i hans kunskaper och tänkte aldrig på att det var en skatt som en dag inte skulle finnas mer.
Därför försöker jag ta reda på det själv. Jag läser på om klätterrosor, röd rudbeckia och hur man får bort ullöss från ett fikonträd. Vill veta allt om bra marktäckare, vacker kopparfärgad alunrot och mörkt rosa klematis. Men trots att jag googlar mig galen blir det ibland fel och den mörkt mörklila blomman är ett levande bevis på det. Så när jag sitter på vår skuggiga altan och tittar på de stora sammetslena blommorna som klättrar sin första sommar hos oss deppar jag inte bara över färgen, utan även på all den stöttning och kunskap som faktiskt gått mig förlorad.
Sofie Hedman
Jag frågade honom aldrig om sådant som jag idag skulle vilja veta.