Foto: Christine Olsson/TT.
11 september 2001. En i ordets rätta bemärkelse fasaväckande dag.
Nyhetssidorna på webben var överbelastade och man fick som bäst en halvladdad sida som visade de svarta rubrikerna och hemska bilderna på skyskrapor i brand. Människorna på mitt jobb irrade runt och försökte pussla ihop varandras delar av information man kommit över. Minns att jag gick hem tidigt med en genuin rädsla över vad som hänt och kommer att hända när röken lagt sig. Sov oroligt när jag väl somnat. Uppe tidigt för att följa nyhetssändningarna för att om möjligt försöka förstå. Vid halv nio säger sambon att det är dags.
12 september 2001. En i ordets rätta bemärkelse det rena glädjerusets dag. Så tom, så reserverad för en enda uppgift, så för stunden dedikerad till ett enda fokusområde hade jag aldrig varit förut. En dag som för alltid förflyttat mitt centrum ut ur mig själv. 52 centimeter. 4 250 gram. Vår förstfödde, vår son, föds.
Ibland pratar man om tvära kast men dessa två dagar bjöd på känslostormar med ytterligheter som går milsvidder utanför alla grafiska figurers mätområden. Från övertygelsen om att det tredje, och förmodligen definitiva, världskriget var på väg till att enbart känna framtidstro och ren glädje.
I morgon blir han sexton år. 182 cm, 70 kilo. Klok, empatisk och stark. Står alltid upp för sin åsikt.
Kvicktänkt, humoristisk och generös. Den bästa son, bror, vän och kollega man kan tänka sig.
Att han helt saknar förståelse för flugfiskets magi är jag numer beredd att bortse ifrån…
Som sedvänjan bjuder sparades kvällstidningarna från dagen han mötte världen för första gången som ett minne av hur det såg ut då. Svärtan i dessa bleknar i jämförelse med vad han redan fyllt sin bok med. Och detta är bara början. Grattis Janos!
Kvicktänkt, humoristisk och generös.