Jag var 17 år och fick inte rösta. Istället för att den där söndagen i september lägga min röst på ett parti skrev jag ett brev till mig själv. Jag skrev med svart bläckpenna på ett brevpapper med blommig baksida och jag berättade om livet som jag levde det och hur jag trodde och hoppades att mitt liv skulle se ut 20 år senare. I september 2014.
Postmuseum förvarade mitt brev i 20 år och i oktober 2014 ligger det framför mig igen. Jag vill först inte öppna det, för jag är rädd för att läsa mina egna ord. Vet att det mest troligt finns saker i brevet som jag skrev som 17-åring som kommer att göra ont och när jag till slut vågar läsa det inser jag att jag hade rätt. Det tar ont. Men det är även saker i brevet som får mig att le och det är formuleringar och tankar som får mig att älska mig själv som 17-åring.
20 år är en lång tid, även om orden och meningarna fortfarande är mina och i många avseenden fortfarande kloka. Mitt 17-åriga jag som satt i ett litet rum med ljusblåa blommiga väggar och skrev ett brev till mig själv hade ingen aning om vart livet 20 år senare skulle ha tagit vägen. Visst hade jag tankar och visst hade jag drömmar och visst satte jag dem på pränt, men sen tog livet ändå egna vägar och jag hamnade ibland fel, men ändå så rätt.
Det blir sällan som man tänkt sig och ibland, eller snarare ganska ofta, är det bra att vi inte vet vad morgondagen har att ge. Tittar man i backspegeln kan det ta så rackarns ont, samtidigt som en titt bakåt även kan få en att le. Det viktigaste är ändå att fortsätta ha högtflygande drömmar om framtiden, men även att vara klok nog att lära sig av det som varit. Därför är jag så glad att jag skrev det där brevet den 18 september 1994, för det är nog det finaste och mest personliga brev jag någonsin fått.
Sofie Hedman
Jag hade ingen aning om vart livet tjugo år senare skulle ha tagit vägen.