För inte så många dagar sedan såg jag fiske "in action" för första gången. Längst bak i båten bevittnade jag fisk efter fisk som fastnade på kroken och så hjälplöst försökte komma loss samt återvända till det fria och bekymmerslösa vattnet. Men här är det kört, och jag relaterar till den hjälplösheten. Idag, för exakt ett år sedan, så sjönk sanningen in i mitt huvud, att jag fastnat på kroken och inte kan ta mig lös.
Han vevade in mig med säkerhet. Ett bräckligt och slutet hjärta öppnade sig motvilligt igen. Efter en trygg hand som lugnade mitt pulserande hjärta 30 meter upp i luften, en tystnad på sjön där blyga ögon mötte varandra i den lilla båten och en natt av medvetslöshet där han bar mig timma efter timma trots att armarna knappt bar så tittade jag den där morgonen på hans utmattade kropp med mer än bara tacksamhet. Hans ögon var slutna och en våg av känslor som jag aldrig känt förut lämnade mig överväldigad och en gnutta rädd. Jag gick fram och kysste hans panna och tackade han innerligt för att ha hållit mig vid liv.
Tre andra ord slapp ut ur min mun i form av en hemlig viskning. När han vaknade upp så hade han ingen aning. Några dagar senare yttrade vi just de tre orden som länge hängt i luften. Sen den dagen har han varit min hjälte och kämpat för mig som bara en sann krigare kan. Mina ärr är som borta och jag kan inte sluta titta på honom. Blicken vandrar över till hans kära mormor och morfar som hållit ihop i över 43 år och jag vet att jag inte är naiv när vi säger för evigt, för med denna kärlek är det långt ifrån omöjligt.
Han är en prins som hoppat ut ur en av mina sagoböcker och jag är hans prinsessa. Idag firar vi ett år och blickar framåt mot de 100 nästkommande. Jag älskar dig Andreas Gustav Emanuel Svedberg. Bara så du vet.
Jasmine Said
Sen den dagen har han varit min hjälte och kämpat för mig som bara en sann krigare kan.