Det är årets hittills varmaste dag. I alla fall så känns det så. Det är söndag och söndagar på sommaren innebär loppis för mig. Så även idag. Men tanken på den stora öppna ytan där loppisen äger rum och där solen kommer att skina, känns ärligt talat lite jobbig och att strunta i besöket känns plötsligt som en bra idé.
Men jag cyklar dit ändå och värmen är inte snäll med mig eller de andra som är där den här dagen, det blir därför en osedvanligt snabb runda. Jag gräver inte i kartongerna som står uppställda under borden och jag kikar knappt på kläderna som är upphängda och prismärkta. Jag går snabbt och fokuserar egentligen mest på glassen i min hand, som smälter snabbt en dag som denna.
Min glass är precis slut när jag ser årets hittills bästa loppisfynd. Den är stor och den är odefinierbar. Är det en vas, en urna eller är det bara en tingest? Det är hursomhelst en keramikpjäs och efter att tjugo kronor betalats får den följa med mig hem. För det är något med den som gör att jag fastnar och vis av erfarenhet så ångrar jag oftast bara det jag inte köper.
Väl hemma visar det sig att den är märkt. Under tingesten står det Elisabet och rimligtvis är det upphovskvinnan till pjäsen som ristat in sitt namn med tydliga bokstäver efter att hon slutfört den. Det kan i och för sig finnas en annan förklaring till namnmärkningen, men det struntar jag i. I mitt huvud är tingesten numera ett verk av keramikgeniet Elisabet.
Jag ställer upp den på bästa platsen i köket. Så att jag ser den ofta. Tjugo kronor kostade den, årets hittills bästa loppisfynd. Från och med nu kommer den alltid att påminna mig om en hiskeligt varm dag då loppisrundan gick ovanligt fort, men ändå levererade stort. När jag ser mig om gläds jag åt att mitt hem är fyllt av sådana små påminnelser, minnen från dagar som jag annars skulle ha glömt.
Sofie Hedman
Vis av erfarenhet så ångrar jag oftast bara det jag inte köper.