Foto: Gregorio Borgia.
Det blev oroväckande tyst och jag släppte allt jag hade för händer. Det hände en, två och flera gånger och varje gång bannade jag mig själv för att jag inte förstod. Tystnad i en tvåårings hem kan nämligen bara bero på en sak. Att tokigheter pågår.
Att leva med små barn var en ständig kamp för att undvika sådant som skulle kunna hända. Ofarliga händelser som plastdjur badandes i toaletten eller små barnaarmar täckta med streck från en blå kulspetspenna. Farliga händelser som ett vingligt test för att se om det går att stå upp i en barnstol eller saker som trycks ner i en brödrost för att aldrig mer komma upp igen.
Just nu är det oroväckande tyst på andra håll. Människor som tidigare skrikit med versaler om hur flyktingar, invandrare, tiggare eller andra stör deras liv är nu tysta. Politiker är tysta, de som stått i debatter och menat att människor inte får komma hit till oss och att vi hjälper dem bäst i deras sönderbombade länder.
Kanske är det uppvaknandet som gör dem tysta. Kanske har polletten trillat ner, hjärtat äntligen tinat upp eller så har förståelsen slagit dem med en hammare i huvudet. Kanske är det en bild på en död treåring som fått dem att sluta hamra på tangentbordet eller upphöra med sina haranger om hur vi bäst hjälper människor i kris. Kanske är det så.
Men någonting inom mig räds över tystnaden. För precis som under småbarnsåren så känns det som om det kanske pågår tokigheter där tystnaden råder. Att versalerna putsas upp för att sen synas ännu mer och att debattinlägg planeras och formuleras. Att åsikterna fortfarande lever och att de frodas någonstans bakom stängda dörrar och igenslagna datorer.
Kanske är det inte så, för även småbarnsåren hade faktiskt ett slut. Nu är tystnaden i ett tonårshem mer ett bevis på att klokheten faktiskt finns där och att lugn och ro råder. Låt oss därför hoppas på att den oroväckande tystnaden är av godo den här gången.
sofie hedman
Att polletten trillat ner eller hjärtat tinat upp.