Hon säger att hon är trött och jag känner likadant. Regnet färgar gatan svart utanför och hon sitter uppkrupen i mitt knä. Hon lutar huvudet mot min axel och det är måndag eftermiddag och kanske är det först nu som våra huvuden har förstått att vi lämnat sommaren bakom oss. I en vecka har vi stigit upp alldeles för tidigt och i en vecka har vi försökt hitta igen alla borttappade rutiner. En hel vecka har gått sen vi satt där den där söndagen och sa hejdå till den bästa sommaren på länge.
Det var en sommar som vi fyllde med ledighet. Vi tvingades lägga undan alla måsten, vi tvingades leva för stunden och vi fick leva hand i hand med värmen som ändrade planer och strök allt som vi tänkt. Vi packade korgar med saft och kex, lastade i och ur campingstolar ur bilen och badade som om havet skulle lämna oss dagen efter. Vi åt en massa glass och tänkte inte alls på hur onyttigt det var och jag insåg att bikinin var min vän istället för min ovän. Vi åt evighetslånga frukostar, struntade i att tvättberget växte och vädrade sandiga handdukar på strecket. Vi levde med sommaren och vi levde med varandra.
Jag tänder lampan ovanför oss och lägger sen armarna om henne och så sitter vi tysta ett tag. Jag inser då att jag måste bli bättre på att göra mer sommar av de andra årstiderna. Jag måste faktiskt kunna lägga undan en del måsten, jag vet ju nu att jag klarar av det. Jag måste bli bättre på att se och ta tillvara på den tid som faktiskt finns över istället för att fokusera på all tid som äts upp av jobb och saker som jag inte styr över. Jag måste leva med hösten och jag måste leva med vintern, för jag kan inte leva ett liv med halva året som fiende.
Regnet fortsätter att ösa ner och gatan blänker svart utanför. Hon sitter kvar i mitt knä och jag tänker att mörkret kanske är lite mysigt ändå.
Sofie Hedman
Jag kan inte leva ett liv med halva året som fiende.