Genom träden skymtar vi vårt eget hus och även om vi åkt längs sträckan många gånger förr så känns det annorlunda den här gången. Vi färdas på en räls som kantas av sommarblommor och när barnen äntligen får använda tutan inne i loket är det stor lycka.
När vi åker med tåget längs med älven passar vi på att ställa en massa frågor till lokföraren och han får berätta om viktigheter som tågets maxhastighet och dess långa stoppsträcka. Men även hur det känns att köra på en renflock högt uppe i fjällen och varför han aldrig kört på en hare.
Han tittar framåt medan han berättar om sin utbildning och hur många timmar han som längst spenderar i loket under ett arbetspass. Jag ser att han ler när han svarar på frågan om vad som händer om han behöver gå på toa mitt ute i ingenstans.
Medan vi sitter där i loket, ställer våra frågor och ser sommarblommorna susa förbi får jag uppfattningen att även han tycker att det är trevligt att vi åker med, för ibland måste det ju kännas ensamt att jobba som lokförare. Eller? Det var en fråga som vi glömde ställa och som vi kanske får spara till nästa tågresa.
När vi säger hejdå utanför det röda stationshuset tänker jag att jag vet alltför lite om vad människorna i min närhet sysslar med på dagarna. Jag vet deras yrkestitlar och jag tror att jag vet vad alla dessa jobb innebär. Men, jag vet egentligen inte alls vad det innebär att jobba som systemutvecklare, sjuksköterska eller ekonom. Jag bara tror att jag vet.
Därför skulle det vara rätt härligt att någon gång göra nedslag i andras vardag, spendera några timmar tillsammans och se vad alla pysslar med och vad deras arbeten egentligen innehåller. Få vara en synlig fluga på väggen, ställa nyfikna frågor och få en massa svar. Likt vår tågresa, få följa med en bit längs vägen och bli lite klokare helt enkelt.
Sofie Hedman
Spendera några timmar för att se vad alla pysslar med.