Foto: Andrew Harnik.
När jag skriver det här är det fyra dagar kvar till en alldeles speciell dag. Jag ska på bröllop. Och inte vilket bröllop som helst. Det är äldste sonen och hans kärlek som ska skrida fram i kyrkan och säga ja till varandra. Jag kommer förstås att gråta floder. Det vet jag med bestämdhet. Har nämligen tränat på det framför tv:n under våren. Helt ofrivilligt. Direkt när jag sett ett brudpar har tanken dragit iväg till sonen och hans blivande fru och då har tårarna kommit. Så jag vet vad jag har att vänta.
Sommaren har jag ägnat åt att leta rätt klänning att ha på mig. Jag vet att det egentligen spelar mindre roll. Det är ju brudparet som är de viktiga personerna på den här speciella dagen och ingen annan än jag själv som bryr sig om vad jag bär. Men förnuft och känsla går inte alltid hand i hand. Jag har varit närmast manisk i mitt klänningsletande. Har säkert haft minst tio olika kreationer att välja mellan. Några inköpta på öppet köp för att bli tillbakalämnade någon dag senare för att det kändes fel. Och några hänger i garderoben redo att användas en annan gång. Men till sist fann jag den. Den perfekta lånklänningen. Både bekväm och snygg. Med massor av plats för god mat utan att det klämmer.
Förutom veckor av klänningsletande så har sommaren bestått i att fundera på vad jag vill säga till brudparet. Jag snackar bröllopstal. Och en jag-skulle-helst-slippa-men-vill-känsla. Om du förstår vad jag menar. Tala från hjärtat så blir det bra säger alla som vet. Men hur sjutton får man med allt på tre minuter? Det är så mycket jag vill säga. Berätta hur fina de är, tala om hur otroligt stolt jag är över min son som vuxit upp till en fantastisk ung man och ge de nygifta några kloka ord på vägen. Och allt detta med värme i orden. Nåväl, jag har ju fyra dagar till på mig att klura på det. Så bäst att börja fila på något annat än den här krönikan.
Lena Långdahl
Hur sjutton får man med allt på tre minuter?