Året var 2016 då jag för första gången kände mig totalt maktlös i ett val som skulle komma att påverka mig direkt. Tillsammans med tusentals svenskar och andra nationaliteter i London samt resten av Storbritannien såg jag på tv:n hur det vi trodde var omöjligt hända. Storbritannien hade bestämt sig för att lämna EU. Plötsligt blev alla invandrares framtid osäker, för EU var ju själva anledningen till att vi alla hade kunnat flytta hit.
Rädslan jag kände den natten gav mig ett intressant perspektiv. Jag var rädd för att komplikationer med mitt jobb skulle uppstå. Jag var rädd för att behöva lämna min pojkvän och katt. Jag var rädd för att så småningom bli hemskickad till min kärleksfulla familj där det både finns tak över huvudet och mat på bordet.
Den rädslan var så intensiv att jag inte kunde låta bli att tänka på asylsökande människor, flyktingar som hade betydligt större anledning att frukta att bli hemskickade. Oron jag känt sedan Brexit är ingenting i jämförelse. Trots det river Brexit i många människors hjärtan fortfarande.
För ett par månader sedan publicerades en offentlig opinionsmätning där det frågades ifall invånarna önskade ett omval gällande EU. Majoriteten ville ha ett omval, vilket förklaras med olika teorier. En av dessa teorier är baserad på det faktum att många proteströstade i valet för att sedan ångra sig, men tyvärr är det inte så demokrati funkar.
Jag uppmanar därför er alla att rösta med ett öppet hjärta. Fråga dig själv ifall den politik du valt att stötta är en politik du även kommer att kunna stå för när det hetsiga diskussionsklimatet svalnat. Glöm aldrig hur mycket din röst kan förändra. Personligen hoppar jag snart på ett flyg till Sverige för att rösta hemma. Denna gång är jag inte maktlös.
Jasmine Said
Glöm aldrig hur mycket din röst kan förändra.