Det är några år sedan nu. London hade inte vaknat än, om nu staden någonsin lade sig ned för att vila.
Morgonen var mörk och kall och inte heller den här dagen var det roligt att stiga upp tidigt.
Vi gick med snabba steg mot tåget som skulle ta oss till flygplatsen och försökte samtidigt hålla humöret uppe genom att prata om allt annat än den tidiga morgonen.
I skenet från en gatlykta såg vi den. En röd, rätt stor räv lite längre ner på gatan. Ljuset från gatlyktan gjorde att dess päls såg ut som en glödande eld i nattmörkret som fortfarande vilade tungt över London.
Räven tittade på oss och stannade upp några få sekunder innan den lämnade rampljuset och sprang iväg åt ett helt annat håll.
”Det röda djuret sprang iväg och det kändes som om vi fått vara med om något helt unikt.”
Våra trötta huvuden hade nu vaknat till och det var lätt att hitta något att prata om på väg till tåget.
Vi hade distraherats rejält av det vi just fått se och den tidiga morgonen var förlåten av alla.
En räv. Tänk att vi mötte en livs levande räv den här morgonen. En räv mitt i London. Det trodde vi aldrig att vi skulle få vara med om.
Efteråt har jag förstått att det finns gott om rävar i London. Att de dyker upp lite överallt och att det är mer vanligt än ovanligt att få syn på det rödpälsade djuret, rotandes i soptunnor och strykandes längs väggarna, tidiga morgnar i den brittiska huvudstaden.
Men för oss där och då kändes det som om vi fått vara med om något helt unikt.
Nu några år senare kan jag konstatera att det kanske är så med mycket här i livet. Med saker och med platser, med människor och med händelser.
Runt omkring oss finns det gott om vanligheter och alldagligheter, sådant som vi ser jämt och ständigt och som inte känns så spännande alls.
Då kan det vara bra att tänka på räven i London och det faktum att det som känns vanligt för mig, kan av någon annan uppfattas som något fullständigt unikt.
Sofie Hedman, Bibliotekspedagog