Jag är ute och går. Gruset knastrar under fötterna och jag tänker att det är dags att köpa nya skor. Himlen är grå, men våren känns i hela mig och den känslan är obeskrivbar och obetalbar. Ingen annan årstid gör detta med mig. Älven ligger öppen och folk krattar gårdar och tvättar fönster. Fåglar flyger över mitt huvud och jag vill ropa att de är välkomna tillbaka. Jag rättar till hörlurarna. De två männen pratar och pratar, deras röster fyller mina öron och jag roas av det de pratar om. Han berättar om en händelse han varit med om och de skrattar gott åt hans beteende, hur kunde han göra så? Han är ju en medelålders man och tänk så tokigt det kan bli. Jag stannar upp. Vi är lika gamla, han och jag. Födda i mitten av sjuttiotalet, barn på åttiotalet och tonåringar in the nineties. Om han definierar sig som medelålders borde väl även jag göra det?
Våren är överallt, men tankarna upptas av begreppet medelålders. I mitten av livet. Den andra halvan kvar. Utför går det. Jag vet att dessa tankar har gjort folk tokiga förr. Fått dem att omvärdera livet och se saker ur nya och ibland knasiga perspektiv. Agera helrätt och agera tokfel. Lämna trygghet, kasta sig i nya famnar eller bara tapetsera om hela huset. Börja springa, skaffa en hobby eller bli hypokondriker. Få saker att hända eller bara varva ner.
Någonstans där är kanske även jag. Våren fyller mina medelålders sinnen och jag tänker att det nog inte är så dumt att förbereda sig på vad man kan komma att fundera på nu när livet går in i en ny fas. Förbereda sig och fundera över hur man ska hantera de tankar som kanske uppstår.
Himlen är grå, gruset knastrar under mina fötter och jag är hemma igen. Jag öppnar dörren och möts av babiljoner skor i hallen. Det känns som vanligt. Ingen kris i sikte. Men jag är i alla fall redo ifall den kommer.
Sofie Hedman
Lämna trygghet, kasta sig i nya famnar eller bara tapetsera om hela huset.