Precis som inför varje nyårsafton var jag förberedd med klänning, partyplaner och en spännande destination. Denna gång skulle jag, min pojkvän och hans vänner åka till Belfast för firandet. Men två dagar innan började jag känna lite symptom. Först blev jag åksjuk i en bil, och jag blir aldrig åksjuk. Så snabbt jag kom ut ur bilen behövde jag spy. Därefter blev det svårt att hålla balansen, allt svajade framför mina ögon.
När natten kom började min temperatur stiga och vid morgonen kunde jag knappt andas. Jag tänkte snabbt att det var en förkylning eller början på en lunginflammation, något som jag har haft alldeles för ofta. Men symptomen var allvarligare än förut. Jag fick hög feber och kunde varken äta eller röra på mig längre, men min bröstkorg kändes inte lika tät och tung som vid lunginflammation.
När natten kom började min temperatur stiga och vid morgonen kunde jag knappt andas.
En grov hosta formades och jag började inbilla mig saker av den höga febern. Efter att ha kämpat med mediciner i min pojkväns föräldrars hem ett par dagar blev det dags att åka till sjukhuset på nyårsafton. Min svarta glittriga klänning förblev upphängd i garderoben med prislappen kvar medan jag försökte hålla mig vid medvetande på sjukhuset. De konstaterade snabbt att jag åkt på en riktigt grov influensa och kunde erbjuda mig specialmedicin eftersom jag tillhör riskgruppen med min autoimmuna sjukdom hypertyreos.
Jag lärde mig tre viktiga saker den kvällen. Först och främst så lovade jag mig själv att aldrig glömma att vaccinera mig mot influensan varje år. Andra saken var att jag verkligen inte brydde mig om var jag spenderade nyårsafton, så länge nyårskyssen fortfarande kom från pojkvännen. Tredje saken som slog mig var den enorma tacksamheten mot all sjukhuspersonal som arbetade och räddade liv under nyårshelgen. Tack till er, alla vardagshjältar.
Jasmine Said