Solen skiner in i köket och han tycker att jag är lite jobbig. Jag håller en monolog om skolan och om läxor och han sneglar på mig under lugg. Han lägger undan sin telefon och protesterar inte alls, utan låter mig hållas. Han känner sin mamma och ibland tycker han nog att jag är klok, så kanske kan något av det jag säger slå rot i honom och växa.
Jag gjorde ofta mina läxor på morgonen. Eller ännu hellre på rasten före lektionen. I sista stund var mitt motto. I gymnasiet sneglade jag på glosorna i bussen och ibland gjorde jag dem inte alls. Jag lärde mig att läsa av lärarna, listade ut hur de resonerade och tyckte extra mycket om dem som bara hade skriftligt läxförhör varannan vecka. Jag pluggade ordentligt just före proven och inte alls för att behålla kunskaperna som en gåva till framtiden.
Det gick ganska fint ändå och det kan jag tycka är synd. För tänk om jag kämpat litegrann extra och tänk om jag hade ansträngt mig mer. Mina studiestrategier och mitt sätt att ta mig igenom skolan var en uppvisning i hur man kastar bort det som hade kunnat bli något. Jag lärde mig aldrig att ta mig själv och det jag gjorde på allvar och visst, jag hade kul längs vägen och en hel del saker fastnade ändå. Men. Tänk om jag lagt manken till och tänk om någon hade berättat för mig det jag vet i dag.
Jag tar mig själv på orden och håller därför en monolog för min son där i köket. Berättar om engagemang och om vilja, om förutsättningar och om lust att lära. Solen skiner på oss och han sneglar på mig och jag vet att han tycker att jag är lite jobbig. Men, jag är hans mamma och jag har lärt mig av mig själv. Vet att det kan vara klokt att anstränga sig lite mer än vad man måste. Vet att det gäller att passa på när man kan. Vet att man kan ångra sig sen annars.
Sofie Hedman
Jag lärde mig aldrig att ta mig själv och det jag gjorde på allvar.