Jag ser solen gå upp över den kilometerlånga stranden och fylls av vemod över att det nog är sista gången. Tio semesterdagar har jag inlett här i sanden tillsammans med de herrelösa hundarna och de tidigt arbetande restaurangägarna, tålmodigt sopandes sin lilla strandplätt. Svetten svider i ögonen, men jag känner mig lyckligt lottad. Möjligheten att pausa vardagen för två veckor i värme är inte alla förunnat. Välgörande, konstaterar jag och försöker mota den gnagande känslan som finns i magtrakten (nej, den kommer inte av gårdagens Pad Thai). Det där gnagandet som orsakas av önskan att på något sätt kunna spara känslan, minnet och värmen inom mig i någon form av... termos och kunna återskapa det här ögonblicket när vardagen tränger sig på.
Jag kommer inte behöva nån termos när jag lämnar sönerna på skolan med alla kompisar och matbespisning där de gillar all mat. Inte heller när jag andas in den klara luft som våren kan bjuda på medan solen värmer mot husväggen eller när jag vet att folk dyker upp på utsatt tid och förstår vad jag säger. När jag kan ta en dusch utan att vara klibbig efteråt eller när grillmiddagen består av en god köttbit med en kall sås och fräsch sallad. Jag kommer inte heller att behöva den när jag kan cykla förbi hos mina vänner och släktingar, när jag delar ett glas vin med grannen på altanen eller när jag möter hundar som är kopplade och ser lusfria ut. Vardagen är tydligen full av tillfällen och saker att uppskatta!?
Men kanske, kanske när jag står där på Stormarknaden och undrar vad tusan vi ska äta till middag de kommande veckorna. Vad som går tillräckligt snabbt innan träningar, läxläsning och hockeymatcher? Leverbiff eller korv? Överdragsbyxor eller galon? Pest eller kolera?
Kanske att jag då lyckas ta fram den, min mentala termos, och skruva av korken...
Annan tid lovar jag att försöka njuta av de vardagliga sakerna som jag uppenbarligen värdesätter när jag inte har dem!
Vad tusan vi ska äta till middag de kommande veckorna?