Jag har, trots att jag aldrig spelat fotboll och aldrig lyckats lära mig regeln om offside, alltid gillat fotbolls-VM och liknande tillställningar. 2006 spelades fotbolls-VM i Tyskland och jag följde turneringen med frenesi, även efter att Sverige åkt ut mot Tyskland i åttondelsfinalen. Bästa väninnan har bott i Frankrike och hejade således på det franska laget, själv hejade jag med hull och hår på det Italienska landslaget med anledning av att...
Hmm, ja, med anledning av att Francesco Totti spelade där. Och det, mina vänner, är en fullgod anledning. Så det så.
Italien och Frankrike spelade i olika grupper och enda möjliga scenario att de två länderna skulle mötas i en match var i en eventuell final. Och så blev det. Fantastiskt! Fabulöst! Viva la France! tjoade väninnan. Forza Italia! kontrade jag. Finalen avnjöt vi tillsammans. I tystnad. Fullständig tystnad. När Italien gick av planen som segrare nickade vi åt varandra, skakade hand och väninnan gratulerade mig till segern. Sedan gick jag hem. Vi har inte pratat så mycket om fotbolls-VM 2006 sedan dess, men det är definitivt ett av de mästerskap jag minns tydligast.
I år är det, som bekant, fotbolls-VM igen. Jag och maken tillbringar kvällarna i TV-soffan och jag lyssnar på hans kommentarer om matcherna som spelas. Jag har tappat mästerskapsengagemanget lite och tittar inte med samma intensitet som under 2006. Däremot är det gemytligt att sitta där tillsammans och titta på männen som rusar runt och jagar boll i alldeles för hög värme och luftfuktighet.
I skrivande stund vet jag inte vilka två lag som går till final, men jag gissar att Tyskland kommer att få möta Argentina. Om jag har rätt i det, vet jag inte, men jag kan i alla fall med största sannolikhet säga att jag kommer att sitta i soffan och avnjuta finalen på söndag samtidigt som jag funderar på vad det var som hände: Hur kunde Italien åka ut så tidigt och varför spelar inte Francesco Totti längre? Lite bittert tittar jag i backspegeln och konstaterar att vissa saker faktiskt var bättre förr. Så det så.
Linda Olsson
Finalen avnjöt vi tillsammans. I tystnad. Fullständig tystnad.