Jag drar luvan över huvudet av gammal vana. Men morgonljuset värmer mig och det är första morgonen som våren slår mig lätt på axeln och får mig att vakna till. Känslan ruskar om mig och senare under dagen kommer solen och precis som i sången konstaterar jag att det varit en lång, kall och ensam vinter.
Hur ska man annars kunna förklara det som händer här och det som händer där? Det visas bilder på en ordningsvakt i Malmö som sitter grensle över en pojke och håller fast honom. Det är människor på sociala medier som låter fingrarna dansa över tangenterna och försvarar vaktens beteende med att det är helt okej. Det är människor som nämner etniskt ursprung i detta sammanhang och som använder ord som jag inte trodde fanns. Kanske beror allt detta på en lång, kall och ensam vinter för dessa människor.
Årets allra viktigaste dokumentärserie visar ett hotellrum i Aten där det sitter en pojke från Syrien som tittar in i kameran när han ber om hjälp. En pojke som ensam flytt från sitt land för att bomberna faller och livet är skört. En pojke som flytt för att han varit tvungen, inte för att han vill.
I samma stad sitter en ung kvinna och styr ett vad många anser är ett nynazistiskt parti. Hon tittar in i samma kamera och menar att det är farligt att blanda raser och att hennes Grekland bara är till för grekerna. I Europas länder finns det många människor som hon, som vill stänga gränser och säga nej till de som verkligen behöver en öppen famn. Jag förstår ingenting, men tänker att allt måste bero på en lång, kall och ensam vinter.
Nästa morgon låter jag luvan vara, för i mitt liv är det dags att släppa in solen igen och jag önskar att fler gjorde detsamma. För en värmande sol är nog det som vi människor behöver efter en riktigt lång, kall och ensam vinter.
De som säger nejtill de somverkligenbehöver enöppen famn.