1998, 2002, 2006, 2010 och 2014. Fem riksdags-, landstings och kommunval har jag haft förmånen att rösta i så här långt.
Och jag väljer att kalla det förmån snarare än rättighet för att det är så det känns: som att rättigheten att rösta i ett demokratiskt val inte är något självklart, inget vi längre kan ta helt och fullt för givet.
I Europa blåser de antidemokratiska vindarna för fullt.
I Ryssland, Polen och Ungern har starka högerpopulistiska krafter sedan länge dragit åt tumskruvarna på oliktänkare, fria medier och minoriteter.
Och i många andra länder verkar samma polariserande krafter. Människor ska delas upp, skiljas ut och helst bli så främmande för varandra att de börjar hata.
På senare år har den där europeiska domedagskänslan börjat sänka sig även över vårt eget land.
Förnuft och fakta får ofta stryka på foten för högst personliga känslor och inte sällan rena lögner oavsett om det handlar om klimat, flyktingpolitik, etablerade medier eller pridefestivaler.
”Demokratiska systemet bjuder inte på några quick fixes och dess kvarnar mal långsamt.”
Med stigande förvåning har jag länge sett hur människor, personer jag trodde mer om än så, först i mitt Facebookflöde och snart även i levande livet, påstår att lösningen på en rad komplexa samhällsproblem helt enkelt handlar om att sluta ta emot så mycket invandrare, sluta jamsa med hbtq-samhället och helst också sätta en stark ledare på tronen.
En ledare som kan peka med hela handen och göra Sverige till det kaffedoftande, linblonda folkhem det en gång var.
Som om vi inte lärt oss ett enda dugg av historien, varken vår egen eller Europas.
Det är knappt två veckor till valet och jag känner en krypande oro för framtiden.
Det demokratiska systemet bjuder inte på några quick fixes och dess kvarnar mal långsamt.
Men det är det bästa styrelseskicket som står till buds, det som flest människor vinner på. Låt oss inte långsamt börja underminera det.
Caroline Thorén