Med allt för många tv-kanaler händer det att jag zappar runt i jakt på något sevärt. Det som slår mig då är alla dessa ”rösta ut en medmänniska-program”.
”Du är för lat, du är för tjock, du är för dålig, du är helt enkelt helt fel” är en typ av argument i de populäraste programmen.
Förnedringsnivån verkar inte ha några gränser.
Jag har inget emot en ärlig tävling där den som är bäst står som segrare, men jag förvånas varje gång när en programledare med sorg i rösten och huvudet på sned säger till en gråtande deltagare
”Idag är det tyvärr du som måste lämna programmet.” Precis som om mobbningsreglerna kom som en fullständig överraskning även för den som leder programmet.
Jag kan inte annat än fundera över vad denna sanktionerade vuxenmobbning på bästa familjetid skickar för signaler till våra barn. De gör som bekant precis som vi vuxna gör.
Vilka signaler skickar denna vuxenmobbning på bästa familjetid till våra barn?
En annan form av reality-tv handlar om allt från obetalda skulder till misslyckade förhållanden och hem i total misär.
Allt för att kittla publikens förväntningar och göra underhållning som bygger på andra människors olycka.
Men så hände det! Likt Fågel Fenix som steg upp ur askan visades plötsligt två tv-serier av ett helt annat slag. Det ena leddes av konstnären Lars Lerin och visade prov på stor ödmjukhet och respekt mot människor med olika funktionshinder. Tack Lars Lerin!
Det andra är initierat av två kända personer från Västerbottens inland. Med sin stora kärlek till hembygden är de beredda att satsa allt för att visa hur vi måste tänka för att minska klimathotet.
Ett stor tack till Heidi Andersson och Björn Ferry för det stora engagemanget och den väl genomförda programserien.
En kanonidé från Storuman vars stjärnsmäll jag hoppas ger eko långt utanför Västerbottens gränser och resulterar i ett ”Tellus Forever!”
Christina Ohlsson