Bildmontage.
Jag är skyltnörd. Noterar alltid roliga ortsnamn, men mest lägger jag märke till om gamla affischer sitter kvar och hur textade plakat vid vägkanten ser ut. Jo, jag både förfasas och gläds.
Jämför att komma till en plats där gamla trasiga skyltar hänger på trekvart och där färgen sannolikt också flagnar på husfasaderna - med att möta en välskött ort där man redan i infarten välkomnas av färgglada hälsningar.
Den förväntade bilden av norrländsk glesbygd är att den ska vara synonym med nedläggning, utarmning och näradöden.
Nu förhåller det sig så att när butiker i byarna läggs ner, utvecklas nya levnadsvanor. Man veckohandlar, hjälps åt, hittar på knep.
Gemenskap frodas. Internet fungerar bättre här än i Stockholmsregionen. Man kan jobba på distans. Det mesta har, trots allt, en lösning.
Värre är när skolor saknar lärare, vårdapparaten börjar vingla och när barnafödande ses som ett risktagande. Då är det illa. Vi försöker ropa högt, så att det når politikeröronen.
I ropet ligger hoppet att de ska fatta att hela landet måste få en chans. Leva. Överleva. Att se till att allt får samma värde.
Under tiden trampar vi glesbygdsentusiaster på i Norrlands inland. För att vi har valt det. Och vi säger det ofta med emfas.
För en glesbygdsentusiast måste leva ut sin övertygelse och vårda första intryckets omedelbara känsla. Det behöver ingen annan göra. Till storstäderna flyttar man ändå, oavsett vad som står på skyltarna.
Jag har en vän som stickar figurer på lyktstolparna i Malå. En klick färg och glädje. I flera av byarna häromkring finns händigt utformade detaljer. Kreativt och uppiggande.
Om vi förmedlar till gäster och förbipasserande att det går att leva och glädjas i glesbygd, då blir det som en kram i dörröppningen.
Och vem vet - kanske någon av dem stannar för gott.
Förmedlar vi att det går att glädjas i glesbygd, blir det till en kram.