Hösten har kommit till Klippiga bergen och i stora flockar smyckar de himlen, de orangea vingarna med de svarta kanterna bildar ett vackert mönster mot den himmelsblå bakgrunden. Det börjar bli kyligare och därför flyger de iväg tillsammans och beger sig ut på en lång resa mot varmare trakter.
När flocken monarkfjärilar lyfter mot skyn är det sista gången de ser Klippiga bergen. För de fjärilar som på hösten lämnar de nordamerikanska bergstrakterna är inte samma fjärilar som nästa vår återvänder efter att ha övervintrat i ett barrskogsområde nere i Mexiko.
Under resans gång har nämligen generationer monarkfjärilar lämnats längs vägen och nya generationer tagit vid, men fjärilsresan har ändå fortsatt utan uppehåll. En ensam fjäril gör som bekant inte en sommar, men inte heller en lång resa på hundratals mil.
Monarkfjärilens resa över den amerikanska kontinenten fascinerar mig, för kanske kan vi lära oss lite av den. Tanken är nämligen aldrig att den fjäril som påbörjar sin resa ska nå slutmålet, tanken är istället att resan ska ge kommande generationer monarkfjärilar en chans till överlevnad.
Det är kanske så vi måste se på saker och ting. Att allt det vi gör idag är en fortsättning på det som varit i tidigare generationer. Men även att allt vi gör är en början på en resa för kommande generationer.
Kanske kan det vara klokt att likt monarkfjärilar lyfta från marken och därigenom lyfta blicken och se allt i ett lite större perspektiv. För det jag åstadkommer i mitt liv och hur jag lever kanske bara är en grogrund för hur mina barn, barnbarn och barnbarnsbarn en dag kommer att leva och hur de kommer att må. Jag är kanske helt enkelt bara en liten pusselbit i ett stort pussel av vackra orangea fjärilar.
Sofie Hedman
Den ska ge kommande generationer en chans till överlevnad.