Min mamma kommer kanske att ringa.
Min kollega Roine kommer att skicka ett sms.
Min kompis Elisabeth, med ett sjukligt bra minne, kommer förmodligen också att komma ihåg det.
Jag kommer inte att komma ihåg det.
I dag är det Elin-dagen, och i bästa fall så blir jag påmind om min egen namnsdag när jag läser de här raderna i tidningen vid frukostbordet.
Det här med namnsdagar har inte riktigt slagit igenom på allvar i vårt avlånga land. Har ett vagt minne att min mamma en gång bjöd på rulltårtsbakelser på en av familjemedlemmarnas namnsdag – men i övrigt har det inte firats nämnvärt. Lite till min besvikelse som barn, då det alltid har varit gott med tårta. Som vuxen har jag kommit över den besvikelsen.
Inte minst för att jag ofta är osäker på när jag egentligen har namnsdag. Det händer ju att namn försvinner från kalendern eller får byta dag. Gjorde faktiskt en googling innan jag började skriva det här för att säkerställa mig om att alla vi som heter Elin fortfarande abonnerar på den 31 juli.
Men precis som under andra högtidsdagar, så lämnas det ibland utrymme för lite reflektioner. Jag kan till exempel känna att mina föräldrar hade god smak när det kom till namnvalet. Gillar Elin, kort och koncist. Inga konstigheter, rakt på sak. Har aldrig velat heta något annat.
Visserligen var det lite besvärligt i innebandylaget, där vi var åtminstone fyra Elin i samma lag under en period. Men i tonårsperioden vill man ju vara som alla andra, så det passade nog mig alldeles utmärkt.
Sen så har jag ju "Drömmen om Elin" – låten som dyker upp så fort jag är i närheten och en man med trubadurdrömmar har fått tag i en gitarr. Men det känns ändå helt okej. Låten är fin.
Enda nackdelen med Elin är väl att det inte är så internationellt. Jag har ägnat en hel termin åt att lära amerikaner att uttala det på rätt sätt. De övar fortfarande…
Det här med namnsdagar har inte riktigt slagit igenom på allvar i vårt avlånga land.