Foto: Stig-Åke Jönsson / TT.
Ikea! Som vanligt tog vi det lugnt, Hustrun och jag, ingen brådska. Vi brukar gå flera varv. Se på sakerna flera gånger, välja noga. Ja, och äta förstås. Det var en del folk där, men inte dumknökat utan lagom mycket. Några söta barn, ett och annat bekant ansikte. En helt vanlig dag på Ikea, alltså. Av och till ropades meddelanden ut i högtalarna. Malte och hans fru ombads gå till sofforna där Tyra väntade, vi alla ombads passera förbi köksavdelningen där utomordentliga kök fanns att köpa. Mitt i alltihop hördes över högtalarnätet att kaffet höll på att ta slut och ville man ha en sista kopp var det bara att skynda sig till restaurangen och försöka komma över någon av de sista 77 kopparna.
Det blev med ens alldeles dödstyst i affären. Man kunde höra en knappnål falla, luften stod alldeles stilla, inte ett ljud hördes. Så bröt ett avgrundsvrål ut och marken började skaka under våra fötter. Som en, nej som tjugotre elefanthjordar, började folk vilt skrikande rusa mot restaurangen. Vi klamrade oss fast vid de väggfasta hyllorna och såg hur kuddöverdrag, plastburkar, pappersmåttband och tavelramar fladdrade runt i affären. Dånet av folkmassan var öronbedövande och nu kände vi hur golvet inte bara skakade, det började luta också.
Först bara lite, sådär att man inget märker men sedan alltmer tills ena kanten av golvet liksom lättade från marken, 30-40 cm längs vänstra väggen. Med en öronbedövande duns föll allt ner på plats igen och när dammet lagt sig satt vi där, hustrun och jag, likt älgen i Hylands ABC-bok, i den sönderskjutna skogen.
Ja, detta var en riktigt upplevelse, en man sent ska glömma. För alldeles sant är det, alltihop! Nästan.
Till slut, vila i frid, Stefan. Du fattas mig enormt.
Torbjörn Häggmark
Det blev med ens alldeles dödstyst i affären.