Som barn älskade jag advent och känslan när mamma hade bytt gardiner och ställt fram ljusstaken i fönstret mellan två blommande julstjärnor. På köksbordet skulle ett kalenderljus stå i den bruna ljusstaken och i mitt fönster spred pappstjärnan ett underbart sken. Det var mycket som "skulle vara" – tomtarna på kylen, speldosan ovanpå tv:n, pepparkakor med glasyr på Lucia och träljusstaken med hästen på mormors rumsbord. I skolan fick man ha eget ljus på bänken när fröken läste och vi sjöng julsånger i kyrkan. När jag sedan började plugga och bodde i torftigt studentrum var jakten på julpynt desperat. Sedan tog det tvärstopp!
I dagsläget försöker jag lista ut var det gick fel. Kanske var det när jag själv blev ansvarig för arbetet bakom kulissen? När jag insåg jobbet med att byta till julgardiner (då måste man ju torka fönster, duscha krukväxter, stryka och städa också) eller när jag bytte en miljard små lampor i ljusstakarna och de ändå inte ville lysa eller när jag brände mig på det där himla sockret som pepparkakshus tydligen hålls ihop av eller när jag misslyckades med knäckkok och brände upp en mikro? De senaste åren har advent mest inneburit en längtan efter avfärd istället för någon ankomst. Men i år har jag bestämt mig. Kan jag inte få fly till solig strand så får jag väl försöka med något annat. Det här blir året som jag ska hitta tillbaka till det som var mysigt, och jag ska köpa mig fri. Jag köper en miljard nya lampor till alla ljusstakar, låter någon annan baka pepparkakor och köper godiset (varför ska man smälta chokladen och hälla den i en annan form?) och sen ska jag lyssna på Jul i Betlehem medan de som vill ha gran får sköta den. Sen får det vara bra med det. Ett steg i taget, ingen Ernst- eller Pernillajul så långt ögat kan nå men kanske inte heller någon Lars Norén. Lussekatter går köpa - ha en fin första advent!
Lotta Johansson
Eller när jag misslyckades med knäckkok och brände upp en mikro.