I maj blev jag tvåbarnsfar. I vanlig ordning gick det snabbare än vad man trott och där satt man chockad i förlossningssalen som pappa till två döttrar. Trots att jag var helt övertygad om att jag sett en liten snopp på det sena ultraljudet.
Många tror att pappor vill ha söner, men för mig spelar det ingen roll.
Jag är bara glad över att ha två barn. Alla har inte samma tur som jag.
Innan andra barnet kom så kom också varningarna. Ni vet, ungefär så här:
"Nu är roliga livet slut."
"Att få två barn istället för ett är den stora skillnaden."
"Två till tre spelar ingen roll. Det värsta är omställningen ett till två."
"Ett barn är en lek, två något helt annat."
Ja, ni förstår ungefär vad det handlar om. Att det skulle bli väldigt jobbigt.
Men jag måste ha haft tur. För det känns inte så hemskt som mer eller mindre alla sagt. Det är klart att det är annorlunda att försöka trösta två barn istället för ett. Eller att försöka ge kärlek och uppmärksamhet till båda barnen samtidigt. Möjligheten till att få tid för sig själv begränsas naturligtvis också. Det är sanningen.
Men tror man att livet inte ska förändras när man skaffar barn är man illa ute.
Det tar tid, det är ibland jobbigt och det är inte kul att försöka söva ett barn som skriker samtidigt som det andra grinande inte vill gå att lägga sig. Det är inte kul när storasyster blir lite svartsjuk och ska sitta mellan mig och lillasyster.
Men det är att vara förälder. Att kunna ge kärlek till sina barn och samtidigt få tillbaka så mycket mycket mer.
Med två barn får jag dubbel kärlek, dubbel lycka, dubbla upplevelser av att se mina barn utvecklas, dubbel stolthet och jag får fyra av dubbelt så många leenden än som pappa till ett barn.
Nu ska jag bara försöka hantera den dubbla oron över döttrarnas framtid också. Men det ska nog gå bra det också.
Tror man att livet inte ska förändras när man skaffar barn är man illa ute.