Det är en dag som alla andra, vi sitter i bilen och kör in mot stan då vi kör ikapp en traktor, du och jag. Inget märkligt med det, det är sådant som händer då och då för oss som dagligen pendlar, och som färdas på vägarna. Mellan oss och traktorn ligger det en annan bil. Inget märkligt det heller. Vi vet att det snart kommer en bra raksträcka så vi bidar vår tid, lugnt och stilla. Så kommer då raksträckan och vi gör oss redo. Bilen framför oss glider ut mot mitten och snart ska det ske. Men det händer inte. Bilen framför kan inte bestämma sig, den tvekar några sekunder och så är ögonblicket förbi. Vi hinner inte köra om och det blir att krypa vidare med bilen.
Vi suckar lite och påminner oss om att det strax kommer en ny chans. Vi kryper fram och behåller lugnet. Så rätar då vägen ut sig än en gång framför oss och vi gör oss beredda. Bilen framför glider ut mot mitten, blinkar, tvekar, och ögonblicket är förbi. Igen. Nu kommer nästa insikt. Det finns inga fler bra och säkra ställen att köra om på så det blir att ligga kvar bakom traktorn tills vi är framme i stan.
Det är här vi riskerar att drabbas av det där vansinnet som oftast bara kommer fram bakom ratten, den där oresonliga ilskan, frustrationen över andras inkompetens och dumhet. Men inte idag, inte vi, inte den här gången. Väl framme i stan ser vi på klockan att det som kändes som en tjugominutersförsening bara är knappa tre minuter. Vi kom fram i alla fall, utan någon större försening. Dessutom kom vi fram med lugnet i behåll, blodtrycket under kokpunkten och faktiskt, sitter vi inte och småler litegrann.
För så är det ju, det hinns ändå. Vi behöver inte stressa och jaga på. Tiden är så finurligt anordnat att det kommer ny tid hela tiden utan att vi behöver be om det, den tar liksom aldrig slut. Det gäller bara att andas, behålla lugnet och finna sig i tingens ordning. Då brukar det mesta lösa sig och man slipper en massa skapade problem. För det finns så mycket som är roligare att göra än att gå runt och vara arg, för att inte tala om allt detta som är så mycket viktigare att göra än att stressa.
Faktiskt, sitter vi inte och småler litegrann.