Under det relativt korta liv som jag levt har jag mött många människor som vet att döden är nära. Döende människor i alla åldrar. Det som ändå är gemensamt för dem, oavsett ålder, är att de upplever sig vara mitt i livet. Och det är nog så, döden väntar inte på att du ska känna dig färdig med livet.
Det som varit gemensamt för dem är att få har varit rädda för det som händer efter döden utan de har varit rädda för att lämna livet. Oroliga för dem som blir kvar och de relationer man lämnar. Och det är inte ovanligt med funderingar som: ”Vem ska se till att det inhandlas nya vinterkläder?” ”Vem ska se till att mormor har mat i kylen?” eller ”Vem ska gå ut med hunden?”
Det upplevs också besvikelse över allt man kommer att missa. Alla fantastiska händelser som bröllop, dotterns student, makens pensionsfest eller barnbarnets första fotbollsmatch.
Men oftast är det inte dessa stora ”happenings” som är det man är mest besviken över att lämna, utan det är att lämna vardagen. Att man inte kan fortsätta vara den som försöker få iväg barnen i tid till träningen, att man inte kommer fortsätta att vara den som ser till att hundens päls sköts exemplariskt eller inte fortsätta att vara den partnern kryper ned bredvid i soffan.
Alla dessa möten med människor som tyvärr lämnar oss har också lämnat ett stort avtryck hos mig. Jag önskar att livet inte vore så orättvist samtidigt inser jag hur lyckligt lottad jag är, flera gånger per dag känner jag tacksamhet. Tacksamhet över att få äta middag med min familj, tacksamhet över att få vara irriterad på att katten vält ut vasen och tacksamhet över att få möjlighet att sitta i bilkö samtidigt som jag lyssnar på Despacito för 90:e gången samma dag. Jag är tacksam över alla större händelser, men gläds allra mest över vardagen. En vardag jag försöker göra så bra som möjlig för mina medmänniskor och mig själv, det är jag skyldig livet.
Alexandra Andersson
”Jag är tacksam över alla större händelser, men gläds allra mest över vardagen.”