Det var morgonen den 1 april och världen hade bestämt sig för att spela mig ett spratt. Dottern hade vaknat och hon hade 40 graders feber. Farfar och en farmor, som enligt egen utsago alltid vaknar 05:00, ringdes och väcktes klockan 07:00. Pålitliga som de är kom de snabbt och ingen av föräldrarna behövde vabba. Ett stort tack för det.
Ut i bilen och frun körde, men bilen gick dåligt. Jag valde, fel av mig, att skylla på frun och tog plats vid ratten. Bilen gick framåt, i nedförsbackar i alla fall.
På väg ut på Skelleftehamnsleden, klockan 07:50, så gick det dock allt mer trögt. Tio meter in på leden så stannade bilen. Undertecknad höll sig dock förvånansvärt lugn, och snälla ungdomar kom och hjälpte till att skjuta bilen till närliggande busshållplats.
Hundra samtal till alla berörda senare så satte jag mig ned och solade på busshållplatsen och väntade på bärgning. Jag vet att många inte kommer att tro det, men jag var harmonisk.
Då kommer han, den onde skulle vi väl kunna kalla honom. Mannen i timmerbilen, som trots att han med lätthet tar sig förbi min döda bil, väljer att tuta som om livet var slut för honom. Flera gånger. Trots att jag visar varningstriangeln och den döda bilen. Så jag visar honom ett av mina fingrar också. Kanske fel av mig.
Dagen hade kanske varit förstörd. Men då kommer den gode i sin skinande bärgningsbil. Han tar hand om mig. Han förklarar för mig att min dröm om att bli lastbilschaffis kanske blir ensamt i längden. Han följer mig till verkstan, han skjutsar mig till hyrbilsfirman, han ringer hyrbilsfirman och han skjutsar mig runt ett hus, trots att det bara är 100 meter. Han gör det för att han är orolig för att jag ska ramla då det är riktigt halt ute.
Han var helt enkelt fantastisk.
Två män i två stora bilar. Den ena en djävul och den andre en ängel. Jag är sjukt nöjd att ängeln kom som nummer två ändå.
Jag visar honom ett av mina fingrar också. Kanske fel av mig.