För en tid sedan så blev en kollega till mig pappa. Det är ju roligt nog i sig, men vad som gör det extra roligt är att mamman till hans barn är en släkting till mig. Vid ett hastigt besök på jobbet förevisades inte bara stolta bilder på den nyfödda, utan vi fick också en försmak av de vackra och väl valda namn de tänkt sig till den lilla.
Då slog det mig att även dessa rotskott måste införlivas i det Stora Släktträdet, en uppgift jag varit förlamande dålig på att utföra. Släktforskning innebär normalt sett att man sitter och slår i gamla kyrkböcker, och med blodsprängda ögon, likt en korsning av blodhund och terrier, letar efter ytterligare en förfaders moder, syskon eller kusin som tappats bort. Lagfarter, domböcker och husförhörslängder lusläses och man gräver sig sakta allt längre bak i tiden, långsamt stavandes igenom den gamla pastorshanden, årtionde för årtionde, generation för generation.
Men det som händer i dag är ju minst lika viktigt. Visserligen kan det kanske inte sorteras in under etiketten ”släktforskning”, då såväl ursprung som familjetillhörighet är glasklar från dag ett, men likväl ingår det i underhållet av databasen. Men, hur långt tillbaka ska man gå i den nya gren som nu uppenbarar sig i trädet? Kollegans sambos släkt har jag ju av naturliga skäl god koll på, men kollegans släkt? Hur långt tillbaka ska jag dokumentera den? Föräldrar? Far/morföräldrar? Ännu längre?
Hjälp?
Den största fasan är väl att man upptäcker att ”Jaså, din mammas tremänning är syster till min pappas fyrmänning!” och man då inser att man har en ny gammal gren att utveckla, undersöka och nedteckna.
Är det kanske så att, trots alla försäkringar om att detta bara är en hobby, vad man egentligen gett sig in på är ett fullödigt Sisyfosarbete?
Sa jag hjälp?
Torbjörn Häggmark
Hur långt tillbaka ska jag dokumentera den?