- Det var mördarsniglarna!
Hon slänger med sin blonda hästsvans, ler ett soligt leende och ser så glad och lycklig ut att jag gärna står kvar i hennes energifält ytterligare en stund.
Hon jobbar i en butik i Lycksele. Pratar utpräglad skånska och jag blev ju tvungen, som den självutnämnda glesbygdsambassadör jag är, att fråga vad som fått henne att flytta hit.
För att få reda på vad som är själva dragningskraften.
Vad lockar en ung människa från Skåne?
Den här tjejen, trettio år på sin höjd, berättar att hon är trädgårdsintresserad. Hade en liten kolonilott utanför Landskrona. Där brukade hon odla allt möjligt smått och gott. Men så en dag kom fienden. De äckliga, slemmiga mördarsniglarna invaderade. Hon gav upp. Där och då.
Sökte på nätet och fann att Norrlands inland var förskonat från mördarsniglar och vips hade hon hittat både ett litet mysigt beläget torp för nästan inga pengar alls, och vips hade hon fått in sin dotter på förskolan och vips hade hon fått jobb. Det är två år sedan nu.
Hitlockad för något vi inte har.
Vips hade hon hittat ett hus, vips hade hon fått in sin dotter på förskolan och vips hade hon fått jobb.
- Jag stormtrivs. Kommer aldrig att flytta härifrån”, säger hon och ögonen glittrar.
- Men, trädgårdssäsongen här är ju både kort och begränsad. Tänkte du på det?
- Jodå. Men ljuset. Jag fick krusbär i fjol, säger hon stolt.
Hur exceptionellt gröna fingrar har du? tänker jag avundsjukt.
Jag säger att jag är glad att hon valt inlandet och att just hon tänker stanna. Och att det var ju för lyckat då, med mördarsniglarna.
Precis när jag ska gå, kommer en ung man in i butiken och frågar på bredaste inlandsdialekt vad hon vill ha till middag.
Mördarsniglar? Hmm?
Hon skrattar åt mina rynkade ögonbryn.
- Jo, jag hittade honom också. Och skulle det vara så illa att mördarsniglarna letar sig så långt upp som hit, då har han lovat fixa det problemet!
Såklart var det kärlek med i spelet. Det kunde man ju ana.
Britta Stenberg